Leta i den här bloggen

Mina älskade Kaniner

Mina kaniner är mina absolut bästa vänner, de lyssnar när man berättar, säger ifrån om man gör något de inte vill, visar kärlek och förstår mej. Här kommer jag skriva om två djur med hjärtan av guld.

Titus, ingen är som honom

Titus är en madagaskarfärgad kanin på 2 år. Jag har fött upp honom själv, och han är väldigt smart. När Han fortfarande låg i boet med alla sina syskon tänkte jag "den kanin jag först får i handen ska jag behålla", och den första kaninungen jag fick i handen var lilla Titus. Han var otroligt söt då, det är han ju fortfarande, men när han var liten hade han ett vitt sträck rakt över magen, och presis på ryggraden var det en större vit fläck.

Titen har alltid varit social och speciell, och redan när han var några veckor gammal började jag träna honom att gå i sele. Nu är han extremt duktig på det, även om jag inte går i sele så mycket med honom mer. Jag har lärt mej att kaniner är otroligt envisa och det går aldrig att tvinga dem till någonting. En del anser till och med att kaniner är lika smarta som delfiner, och det tycker jag.

En gång hade jag titus i en transbortbur på cykeln och skulle till en kompis då transportburen ramlade av cykeln. Det gick bra med Titus, men jag fick sätta på honom selen och knyta fast honom i cykeln då jag skulle sätta fast transportburen igen. Han var så missnöjd och tittade på mej hela tiden och det var som han sa "snälla matte, jag vill inte vara här", jag skyndade mej ännu mer då och sedan åkte vi iväg. Nu när jag känner Titus så väl är han inte längre ett husdjur för mig, han är precis som en människa och jag behandlar honom som en.

 Titus, han är döpt efter en kejsare.


Tussen, mjuk päls, vassa klor

Tussen är en kaninen med humör på snart 6 år. Jag har haft henne sedan hon var en liten kaninunge och hon är moster till Titus. Tussen är en riktig tuffing, men är verkligen en trevlig kanin. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit för att hon har bitit mej, men det är sådant man får ta när man har kanin. Tussen är rätt så gammal men livsgnistan glöder fortafarande starkt och ger inga tecken på att slockna.

Tussen har hitills haft ett rätt tufft liv, men hon är en hårding. När jag var liten visste jag inte riktigt hur man tog hand om kaniner och då blev det lite som det blev.
Tussen har rymt, sett på när en av sina ungar blivit dödad och uppäten, utforskat alla gångar under vårat hus och många, många fler händelser. Hon är den finaste kanin jag någonsin haft, och jag ser upp till henne. Nu har hon lite problem med sina ögon, de rinner ibland, men hon verkar inte besvärad av det.

För kanske 2 eller 3 år sedan fick Tussen en kull ungar, det blev 5 stycken men en dog.  Efter några veckor var alla ungar sålda, utom en kaninunge. Det var lilla gråa blåögda klöver. Klöver, klöver, klöver. Jag fortfarande för denna lilla själ som försvann. Det ska jag berätta om nu.

Klöver...

Klöver var så grymt söt, charmig och vi blev jättebra kompisar. Klöver var helt grå, och hade udda blåa ögon. Hon hade aldrig bitits och var den bästa kanin jag någonsin haft. Men en dag skulle jag till en granne och hälsa på. När jag pratade med henne i telefon frågade jag om jag skulle ta med Klöver men hon sa nej. Fan, varför stannade jag inte hemma den dagen??!!
Nåja, gjort är gjort.
Jag gick dit och då började det snöa, det var den 25 november år 2009 tror jag. Jag och min granne hade jättkul och jag var på gott humör när jag gick hemmåt i mörkret. När jag kom in på gården såg jag bara i skenet av en lampa borta ifrån ladan att det var spår i snön på gården. Gud, tänkte jag. Jag trodde det först hade varit en älg på gården. Sedan tänkte jag som vanligt gå och kolla till Klöver och Tussen, men då såg jag att det var hål i gallret till buren, och det var bara tussen i den. Jag fick panik. Jag började leta igenom hela gården med tårarna trängande bakom ögonen, men det enda jag hittade var blodspår. Klöver hade nog skadat sig i ena vänstra framtassen när och hoppade ut ur buren och rivit sig på de vassa ståltrådsbitarna. Jag ringde morsan, och var helt till mej av sorg. Inte fick väl min mest fantastiska kanin bara försvinna sådär??! Vi trodde hon var under huset ett tag, men inte då. Jag visste inte den morgonen att det skulle var sista gången jag såg min älskade Klöver.
När första snön kom.